So goddamned Young

Död åt normaliteten och anti-spontaniteten

Jag tror att Gud har något emot mig. Så fort jag ska träna så ger han mig genast sjukdomar och lidande. Okej det sista kanske lät aningen överdramatiskt, men det är sådan jag är. Jag gillar dramatik, det är det som gör vardagen. Sedan när det händer så litet i mitt egna liv så är det verkligen intressant att få reda på andras. Oj vad hemskt det där lät, förlåt mig så mycket. Inte undra på att jag kanske blivit sjuk, ifall jag resonerar sådär menar jag, förtjänar det då.  Farligt sjuk är jag inte, men bara lite sådär så det märks och är jobbigt, men ändå inte så man ligger död i sängen. Jobbigt.

Varför har jag valt titeln som jag valde till det här inlägget då? Nu när jag väl skriver något här borde jag väl egentligen skriva något i stil med Ord Med Mening? Det är bara det att det känns som att jag inte kan skriva det sistnämnda. Att skriva så det känns. Jag kan inte göra det, även om jag får träna i tusen år, även om jag får leva lika länge som en stalagmit i någon grotta, dold från mänskligheten. Någon gång måste jag bli hittad av mänskligheten och då kommer de hitta mig där, naken och utan skydd. Jag kan inte klä på mig med hjälp utav predikat och ackusativobjekt logiskt ihopsatta, jag kan inte rädda världen med några rätt placerade. Kunde jag göra det skulle Jorden vara en mycket bättre plats redan…

Oj nu känns det som att min liknelse banade iväg, fick eget liv i cybervärlden där den till slut kommer glömmas bort. Nej nu får jag ge mig. Jag kan inte fortsätta att skriva massa meningslöst ordbajs och sedan hoppas att folk kommer att läsa det, det är inte jag. Det värsta är att inte ens tror på det sista jag skrev. Jag önskar som sagt att jag kunde skriva bäst i hela världen, att jag bara med hjälp utav en dikt kunde rada upp alla dåliga känslor i världen och sedan stryka dem med en tjock turspenna. Den dikten kommervi aldrig få se, för jag kommer aldrig kunna skriva den. Redan i första raden kommer jag råka skriva Den jag ville berättad istället för Det jag vill berätta, och folk kommer att skratta. Skratta för att jag som en treåring redan försöker simma i den djupa delen av vattnet. Utan livringar. Utan båtar. Utan den sympati som man annars kan se. Och jag kommer att drunkna. Jag kommer att förlora mig i mig själv, fastän jag blivit varnad. Ord ska man inte leka med. Ord är fans redskap, och det är bara han själv som kan kontrollera dem.

Därför kan man säga att jag är glad över att jag slipper vara bra på det, att vara bra på något kommer alltid med massa baksidor. Är man en bra poet blir man deprimerad, är man en bra sierska bli man mördad, är man en bra vän blir man förrådd, därför. Därför, därför, därför, alltid detta ord därför. Jag låter som en professor i något man faktiskt kan förklara, men inga termer, inga akademiska ord kan beskriva hur känslorna är. Ingen klysha är korrekt nog för att tala sanningen bakom varför någon känner som dem gör. Ännu en gång ska jag stänga käften, men nu för ett bra tag. Ord är inget man ska leka med, och jag är inte satan. Jag är lilla patetiska Niklas, men jag är en den lilla patetiska otroligt lyckligt lottade Niklas.

This entry was posted on fredag, september 18th, 2009 at 20:17 and is filed under Okategoriserad. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.