So goddamned Young

Död åt normaliteten och anti-spontaniteten

UNF-läger i helgen då.

Helt fantastiskt med underbara människor.

Människor är verkligen trevliga, och nykterister dubbla så.

Men ändå kan jag inte låta  bli att inte tänka. Tänk om jag bestämmer mig själv för att börja dricka någon gång? Även om jag inte blir alkoholist som super mig full varje helg, tänk om jag ger upp det jag har nu för något som spriten. Nu låter det helkonstigt som att jag föraktar människor som dricker. Det gör jag inte. Jag tycker bara det är synd att de inte förstått hur underbart trevligt vi har det här i UNF.

Nu skriver jag sådär långt som ingen kommer orka läsa.

Därför skriver jag kortare nu.

…Och kortare.

…Kortare.

Adjö.

Nu ska jag faktiskt skriva litet om mitt liv inom UNF istället för att flumma på om allt annat. Det kommer bli intressant och jag känner mig faktiskt pepp på att skriva mer om UNF.

Inlägget kommer inte bli långt.

Inte alls.

Långa inlägg är tråkiga.

Istället tänker jag säga att jag var på möte med min förening som jag är ordförande i. Det känns inte som att jag är ordförande för en ordförande är en gammal gubbe som röker pipa och är bister. Ska gärna ha kavaj också, men den säger jag inte nej till.  Kavajer är bara fina.

Något jag dock stör mig på är min förening. Det är inte så att något är fel med den. Känns bara inte seriös. Förlåt så hemskt mycket alla personer (framförallt T) men det är så jag känner mig inför den. Jag tar den för seriös och blir säkert en hemsk person under möterna. Förlåt för det också. Jag är en dålig person just nu, men det kan jag ändra på. Att personer dricker i våran förening är inget hemligt, men det stör jag mig på. Det gillar jag inte alls men jag ska inte prata så mycket om någon speciell person, och jag ska inte prata om alla i grupp heller. Då kommer jag bli en hemsk person och det vill jag inte.

Verkligen inte.

Men jag försöker.

Det ska Gud veta!

Jag tror att Gud har något emot mig. Så fort jag ska träna så ger han mig genast sjukdomar och lidande. Okej det sista kanske lät aningen överdramatiskt, men det är sådan jag är. Jag gillar dramatik, det är det som gör vardagen. Sedan när det händer så litet i mitt egna liv så är det verkligen intressant att få reda på andras. Oj vad hemskt det där lät, förlåt mig så mycket. Inte undra på att jag kanske blivit sjuk, ifall jag resonerar sådär menar jag, förtjänar det då.  Farligt sjuk är jag inte, men bara lite sådär så det märks och är jobbigt, men ändå inte så man ligger död i sängen. Jobbigt.

Varför har jag valt titeln som jag valde till det här inlägget då? Nu när jag väl skriver något här borde jag väl egentligen skriva något i stil med Ord Med Mening? Det är bara det att det känns som att jag inte kan skriva det sistnämnda. Att skriva så det känns. Jag kan inte göra det, även om jag får träna i tusen år, även om jag får leva lika länge som en stalagmit i någon grotta, dold från mänskligheten. Någon gång måste jag bli hittad av mänskligheten och då kommer de hitta mig där, naken och utan skydd. Jag kan inte klä på mig med hjälp utav predikat och ackusativobjekt logiskt ihopsatta, jag kan inte rädda världen med några rätt placerade. Kunde jag göra det skulle Jorden vara en mycket bättre plats redan…

Oj nu känns det som att min liknelse banade iväg, fick eget liv i cybervärlden där den till slut kommer glömmas bort. Nej nu får jag ge mig. Jag kan inte fortsätta att skriva massa meningslöst ordbajs och sedan hoppas att folk kommer att läsa det, det är inte jag. Det värsta är att inte ens tror på det sista jag skrev. Jag önskar som sagt att jag kunde skriva bäst i hela världen, att jag bara med hjälp utav en dikt kunde rada upp alla dåliga känslor i världen och sedan stryka dem med en tjock turspenna. Den dikten kommervi aldrig få se, för jag kommer aldrig kunna skriva den. Redan i första raden kommer jag råka skriva Den jag ville berättad istället för Det jag vill berätta, och folk kommer att skratta. Skratta för att jag som en treåring redan försöker simma i den djupa delen av vattnet. Utan livringar. Utan båtar. Utan den sympati som man annars kan se. Och jag kommer att drunkna. Jag kommer att förlora mig i mig själv, fastän jag blivit varnad. Ord ska man inte leka med. Ord är fans redskap, och det är bara han själv som kan kontrollera dem.

Därför kan man säga att jag är glad över att jag slipper vara bra på det, att vara bra på något kommer alltid med massa baksidor. Är man en bra poet blir man deprimerad, är man en bra sierska bli man mördad, är man en bra vän blir man förrådd, därför. Därför, därför, därför, alltid detta ord därför. Jag låter som en professor i något man faktiskt kan förklara, men inga termer, inga akademiska ord kan beskriva hur känslorna är. Ingen klysha är korrekt nog för att tala sanningen bakom varför någon känner som dem gör. Ännu en gång ska jag stänga käften, men nu för ett bra tag. Ord är inget man ska leka med, och jag är inte satan. Jag är lilla patetiska Niklas, men jag är en den lilla patetiska otroligt lyckligt lottade Niklas.

Först av allt vill jag skicka en stor kram till alla söta, otroliga, fina människor därute. Ni vet verkligen hur man muntrar upp mig och det är otroligt. Jag hoppas att jag någon gång gör er så glad som ni gör mig, för det är en otrolig känsla när någon bryr sig om så mycket att man blir omsluten i mysigt. SH:are, långt borta-kompisar, nära men långt borta-kompisar, klasskompisar, föräldrar, syster, andra människor. Ni betyder så mycket. Våga aldrig lämna mig, jag kommer aldrig överleva.

Jag känner mig bräcklig för tillfället. Som en liten porslinsdocka och som om någon snart kommer tappa mig så jag fallerfallerfaller och krossas. Dagarna går som i ultrarapid och när jag tänker på det som hände tidigare idag, igår, i förrgår, undrar jag om det verkligen var jag som var med på det där eller om det aldrig har hänt. Skolan är i mitten och det är allt som betyder något just nu. Förstår ni hur jag kommer bryta ihop om jag inte har MVG i allt i vinter? Det värsta är att jag inte kommer få det och jag vet det. Kan inte ni finnas där för mig då? Bara spontankrama mig lite sådär ibland. Eller snarare, jag vet att ni kommer finnas där för mig då och ni ska veta hur jävla mycket det betyder. Och nu svor jag och jag failar på grammatik men det är okej för jag vet att ni tycker om mig ändå.

Det är klängigt idag. Jag tror att jag behöver någon att ty mig till, jag ska nog krama på mina föräldrar och krypa upp i en liten boll och dricka te och sitta och titta på Bones eller något. Det låter fint. Min förmåga att skriva långa saker har försvunnit, det är något med livet nu. Det kommer tillbaka, kanske.

Au revoir, mademoiselles et monsieurs. Franska är min grej, det måste jag lära mig efter spanska. <3

Egen titel på dagens inlägg, även fast den mestadels är hämtad från Ben Folds helt fantastiska låt Cologne. Tål att lyssnas på. Flera gånger. Det är sant jag ljuger verkligen inte.

Ställde mig en enkel fråga idag: varför bloggar jag? Det är knappast många personer som läser, men ändå så blir jag glad varje gång jag öppnar bloggen och möts av den enkla, men ändå så underbara orden: So goddamned Young följt av att jag får läsa vad Amanda har skrivit och bli inspirerad av det. Klår alla andra känslor under dagen, för det är så underbart att bara sätta sig ned och skriva. Skriva fakepoesi, inte ens på blad, utan på pixlar. Det är det som är det härliga och det är det som gör mig motiverad till att hålla mig fast vid den här bloggen och skriva, dag ut och dag in, tills döden skiljer oss åt.

Nu skrattar någon säkert, jag som aldrig är aktiv här tänker dem, men det är det som är själva poängen. Att vara aktiv är väl kul på sitt sätt, men hur kul är det med en blogg som uppdateras fyra gånger om dagen utan känsla? Skriver hellre ett inlägg någon gång då och då som berör människor, och inte minst, berör mig själv. Jag klassar ju min och Amandas blogg för poesiblogg även fast ingen av oss har skrivit ens en endaste rad poesi under de månader vi haft bloggen, men ändå känns det som att jag blir annorlunda för varje gång jag loggar in på den. Det är som att den formar mig till någon annan person än den jag har varit, någon person som jag själv kämpar för att bli.

Nu när jag ändå är inne på att vara någon annan än den man verkligen är så är det kanske läge att prata om skolan. Den absoluta boven när det kommer till acceptans och dylikt. När det har gått så långt så att elever är panikslagna och mår dåligt över att han eller hon har fel sorts jacka är något definitivt fel. Något stort. Därför är det bästa sättet att göra det lite mer jämt nämligen att helt enkelt vara så jävla annorlunda på skolan som möjligt. Det är helt klart något jag är bra på, att vara annorlunda. Ser inte det som något dåligt när folk tror att man är sjuk i huvudet, menar, jag vågar ju åtminstone göra mer än att titta åt ”fel håll”.

Jag har fått en ny kärlek (och nej Vilma, det är inte du även fast jag älskar dig ändå) nämligen min kavaj och min halsduk. Det perfekta paret tillsammans med några snygga jeans, överklass möter arbetarklassen. Och jag kan inte sluta tänka på Poor Little Rich Boy när jag har på mig den, alla textrader stämmer så fruktansvärt mycket när jag har den på mig, eller jag känner mig som det i alla fall, sen att jag inte är rik, olycklig osv. är inte riktigt visentligt. Jag vill så gärna dricka te när jag har på mig den, jag vill så gärna skriva djup poesi när jag har den på mig, jag vill så gärna leva när jag har på mig den.   Fånigt att älska kläder så ja, men jag är rätt fånig så jag har tillstånd.

Ps. Jag skulle nog vara Becoming Insane ifall jag var en låt.

”Storasyster och lillebror leker med utklädningslådan. Storasyster hittar en prinsessklänning. Lillebror hittar också en prinsessklänning. De två prinsessorna fortsätter leta i lådan.” – Storasyster och lillebror på bolibompa.

Jag är lite kär i lillebror för tillfället. Det är lite kärlek på killar i prinsessklänningar sådär. Det är lite kärlek på bolibompa som inte är rädda för att klä på små killar prinsessklänningar, annars är det för det mesta flickor som får chansen att vara prinsessor.

Nu är det Arthur. Hur mycket nostalgi är inte det? Jag lekte att jag var lillemor och vi retade den där.. Råttansikte? Eh.. Jag kommer inte ihåg namnet. Låt oss kalla honom råttansikte. Det var väldigt gulligt. Alla i den serien är så söta och speciellt Binky, han är made of awesome. Jag kommer ihåg att jag älskade ett program då Arthur hade glömt att lämna in en bok till biblioteket och han var jättejätterädd för bibliotekarien. Starkars Arthur :p

Anledningen till att jag kollar på bolibompa är att jag är hemma och sjuk och min syster har studiedag så barnprogrammen står rullande på tv:n. Det är smått härligt. Eller ja, inte att vara sjuk men att titta på barnprogram då och då. Jag tar mig aldrig tid till det själv, då hittar jag på andra saker istället, men när Ida gör det är det rätt mysigt att sitta med. Det enda jobbiga är sensmoralen som ofta förekommer i alla barnprogram, det blir nästan jobbigt i längden.

Nu ska jag dricka te och äta mörk choklad. Det finns inget bättre botemedel för att må bättre.

Jag har sagt åt mig själv att aldrig göra ett blogginlägg som helt är ”idag gör jag det här och det är så kul att ag tror jag döööör men det är lugnt och dem härär med och jag typ ääälskar dem för att…” men jag måste bara berätta så nu blir det ett sådant. Typ.

Det har varit en väldigt vacker dag idag. Låt oss hoppa över vissa tråkiga delar (som bland annat vad jag åt till frukost. Jag antar att ingen bryr sig och jag förstår det. Frukost är ganska ointressant.) och hoppa direkt på det som har varit så otroligt härligt och fint. Jag åkte in till stan med lera på benen efter att ha vandrat runt på botkyrka motorklubb med min far och min syster. Jag har aldrig känt mig mer malplacerad än då.

I alla fall mötte jag upp med Fredrik i en solig kungsträdgård och eftersom vi dök upp före alla andra blev det till att ligga i gräset och sola och prata om ingenting. I lyckades även skrika på random  människor (av någon anledning är det omöjligt att inte göra bort sig minst en gång på träff med SH:are. Det är rätt trevligt) i tron att det var Regina och Linn. Sen dök Regina och Linn upp och till sist kom söta Vilma som jag aldrig hade träffat förut.

Vi promenerade upp längs med drottninggatan och letade upp myrorna, det är en väldigt härlig butik. Det luktar secondhand och det finns knappast något som luktar trevligare. Vi hittade många vackra saker, bland annat köpte Regina en söt gul väska och ena halvan av ett par svart/gula tåstrumpor. Vilma köpte den andra halvan och ett par glasögon och Fredrik köpte en jättejättefin kavaj och en halsduk som såg sådär estetigt ut. Det vara bara jag och Linnski som inte köpte något och frågan är om det inte var tur det eftersom jag verkligen behöver köpa nya träningskläder. Jag önskar verkligen att jag kunde träna i klänning.

Well. Sedan gick vi vidare till Muffins Factory och alla åt muffins. Jag besparar alla som orkar läsa detaljer om exakt vilka muffinsar vi valde för det är sådana där onödiga detljer, men det var väldigt gott. Vi såg en snubbe som läste Harry Potter också och han var så jättecool att jag var tvungen att säga det till honom, så när han hade börjat packa ihop och gett sig iväg en kort bit tog jag tag i det vi pratat om ett tag då och ropade ”Excuse me, excuse me, but I just have to say.. You are awesome. You’re reading Harry Potter and that’s awsome!” Han log men jag slår vad om att han tyckte att jag var konstig. Förhoppningsvis blev han glad i alla fall.

Sen blev det lite otrevligt, jesustanten (sök på youtube om ni inte vet vem hon är) dök upp och började skrika utanför cafeét. Jag har lite svårt för psyksjuka eftersom de är så oberäkneliga och stackars linn hade också det och jag tror inte att någon tyckte att det var särskilt roligt så vi störtade därifrån.

På vägen till T-centralen mötte vi världens häftigaste kille och ja, jag blev nog lite jättekär i honom och jag tror att jag ska gifta mig med honom när jag blir äldre. Han pratade med autraliensk accent och gjorde promotion för sitt bands skiva, bandet heter A sound mind, kom ihåg det. Köp skivan.

De trodde inte på att sälja sig till stora skivbolag så de hade startat ett eget och åkte runt till länder över hela jorden och lät folk lyssna på deras låtar och sedan sätta sitt eget pris på skivorna de sålde om de ville köpa dem. Låtarna var bäst, min favorit heter Always & Forever och rubriken kommer därifrån. Snubben signerade våra skivor ochVilma deklarerade att hon skulle gifta sig med honom och jag säger ”lycka till!” Han är min!

Det finns inget sötare än killar som tar sig tid att prata med en och bara är så gulliga och svarar och låtsas som att dem har all tid i världen, trots att han säkert hade jättemånga skivor att sälja den dagen. Han lovade att han skulle komma ihåg oss och vi fick fota oss med honom. A sound mind’s konsert nästa! Så fort de kommer till stockholm är jag där och de andra också, antagligen!

Nu ska jag sova, men jag måste säga det igen… Det var en underbar dag! Roligt att träffa Vilma också, träffar henne säkert flera gånger. Eller tja, det måste jag göra. Och Linn, Regina och Musse, ni också! :3

Nu ska jag skriva ett långt inlägg. Kanske för att skriva något viktigt, men mest troligt inte. Jag tror mest att det handlar om att få lite bekräftelse av mig själv för att jag har skrivit. Jag har tänkt på det här hela dagen, blogginlägget alltså. Jag lyckas aldrig avsluta det jag påbörjar. Jag skulle ha svarat här igår, gjorde jag det? Nej. Jag skulle ha svarat i ett rollspel igår, gjorde jag det? Nej. Jag skulle ha rensat min systers dator idag.. Än har det inte hänt. Det är sådan jag är, oorganiserad och ”en sista minuten”- människa.  Det gör mig absolut ingenting, i de mesta fall. Däremot ångrar jag en sak jag aldrig gjorde denna sommar. Hade mitt liv varit annorlunda nu då? Jag vet inte. Kanske får jag ge det en till chans, om den ens dyker upp.

Kanske svamlar jag bara nu. Kanske är det bara så att jag behöver någon att luta mitt huvud mot när det blåser hårt och någon att kyssa lätt när det känns som att världen har vänt sig emot en. Kanske, kanske, kanske. Jag vet inte ens om jag är kär för tillfället, antagligen är jag bara en sådan där romantisk nörd som verkligen behöver en kärlek för att känna sig hel. Men jag skulle vilja att någon tog tag i mig och kysste mig och sen inte gjorde en så stor affär av det. Bara för att den tycker om mig lite. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit det nu,  det är nästan lite som att jag försöker affirmera fram det. Säger jag det om och om igen kanske det händer.

Nu ska jag byta ämne och sluta tjata om kärlek, det sker alldeles för ofta. Mitt liv är underbart för tillfället. Lite som om det låg i rosa dimma. På måndag får jag min dator, min härliga, underbara macdator och jag dör lite smått av längtan. Regina Spektor-biljetterna släpps på måndag och mamma har lovat att inhandla åt mig. Helgen blir antagligen väldigt trevlig den med. Inget planerat, men jag kan tänka mig att det blir härligt i alla fall. Idag har det varit bra med. Sjunga ”Let me entertain you” väldigt högt med vänner, gå till en hatadhatadhatad idrottslektion bara för att upptäcka att det är teori, rita och skriva i fyra timmar till vårt disco för småttingarna bara för att vår lärare tycker att det är onödigt att börja med något innan vi får datorerna. Jag tycker mycket om. Lyssna på Regina Spektor på hög volym i klassrummet utan att någon skriker rakt ut borde väl också räknas, antar jag.

Jag har till och med känt mig vacker idag. Inte sådär ”Uh.. Fin? Äsch.. Håret funkar i alla fall.” utan typ… fin. Sådan fin man blir glad av. Kan ha med läppstiftet att göra, det är mycket mycket härligt med rött läppstift och jag borde onekligen använda det oftare. Eller så kan det vara så att om man vaknar glad blir man automatisk fin? Leenden gör underverk med vem som helst sägs det.

Förövrigt älskar jag den här bloggen. Jag var smått nere när jag satte mig här och nu är jag lycklig. Det kan också ha något att göra med att jag har Billie The Visions ”I’m on the road” i öronen, men det ska vi inte prata om… Det  blev kanske inte ett så långt inlägg men det gör inget för mig. Jag ska leka lite poet bra för att jag gillar det, som avslutning.

Jag tänker försöka skriva något djupt nu på tio minuter, men det kommer inte gå särskilt bra med tanke på tre anledningar.

1. Jag är trött efter dålig dygnsrytm på hajk med åttorna
2. Jag är oroad över läxor och betyg, det som inte ens har börjat, hur patetisk kan man vara på en skala liksom?
3. Vilma skickar mig liveinspelningar från Regina Spektors besök i Sverige den här sommaren. Jag hatar så hårt att jag inte kom dit för att se henne, jag hatar mina föräldrar för att jag inte fick åka dit.

Okej, jag ska försöka att få ett någorlunda djup i inlägget, bara för So Goddamend Youngs skull. Jag menar, Regina skulle vända sig i sin säng (eller vid sin inspelningsstudio? Har ingen koll på vart hon är och vad klockan är där) ifall hon såg att vi använde den perfekta raden för att skapa en wannabeflummig, icke-djup fjortisblogg, det kommer inte att hända. Och jag tänker absolut never ever, ever, ever, ever, ever skriva att idag har jag legat å chillat med kompisar, de va fett najjs int sant ;);) :D:D. Absolut inte, jag menar, det är trotsallt en blogg, inte en twitter. Skulle jag twittrat skulle jag övervägt tanken att skriva något i den stilen (naturligtvis rättstavat och inte mer än en, max två, smileys).

På tal om So goddamned Young så har jag fått en ny favoritmening och ett nytt favoritord, som egentligen är två ord men i alla fall, nämligen ”So she packs all her dreams in a glass elevator”. Det är så komplett,  det är så… sant.  Ska jag var ärlig så förstår jag ifall ni tycker att det låter helt knäppt, en enkel mening kan inte vara särskilt djup, men det kan den. Bara tänk på det. Man skulle kunna skriva en hel roman bara genom den meningen. Tänk. Hon packade sina drömmar och skickade iväg dem med en glashiss får man inte rysningar? Något annat man får rysningar av är…

Nej jag måste avbryta här, den första videon med Regina Spektor har kommit.

…Och jag har ingen lust att skriva någonting för jag vet att det är en sådan där upp och ner-dag idag och att jag bara kommer såra dem jag älskar genom att skriva saker jag inte menar. Det är jobbigt att vara tonåring ibland.

Det är ingen bra bloggmånad för mig. När skolan börjar… Då ska allt hända. Nu ska jag NaNospåna. Önska mig lycka till.