So goddamned Young

Död åt normaliteten och anti-spontaniteten

Nu var det passande nog en sådan här härlig dag när man har saker att göra hela tiden så man inte behöver oroa sig. Lovet snart slut, tillbaka till fängelset (utan att skriva mer om det, hatar att låta som alla andra), tillbaka till långa dagar i korridorer, med luva och musik som dränker odrägliga människors skrik och längtan tills att få gå på nästa stora fest, det är inte jag. Låt mig citera Sondre Lerche, Hell No. Visst, jag kan tycka om att leva om och att synas och fester, men fick jag välja själv skulle jag nog vara helt tyst. Bara jag kunde vara det någon gång också. Svepas bort till någon annan värld med hjälp utav min musik som pulserar i öronen. Långt bort från trista vita väggar och meningslösa lektioner om hur fan vi en försöker kan vi aldrig övervinna Döden och att Döden till slut gör oss till maskmat. Men som jag förstår kommer jag inte kunna vara där för evigt, hur mycket jag än önskar. Att allt bara tar slut…

När jag menar tar slut vill jag inte ha evigt mörker, jag vill inte ha någonting evigt alls. Möjligtvis att jag vill ha evigt bot mot alla depressioner. Pratade med ännu en här om dagen om dennes liv. Ännu ett liv, ännu problem.  Jag kan bara inte förstå det. Att folk söker sig till mig gör mig inget, tvärtom blir jag bara glad över att folk tar mig tillräckligt seriöst för att lätta på hjärtat till mig trots att jag inte beter seriöst. Inte alls faktiskt.

Sedan kommer det absolut jobbigaste. Nämligen att svara. För helt ärligt, vad fan ska jag säga? Hur mycket jag än önskar att bara springa över och hålla personen i min famn för evigt och skydda personen mot allt ont världen kan ha, bara leva för stunden i samma värld som när jag lyssnar på musik, kan jag inte det. Jag är bara en människa. Bara. Jag mår dåligt för jag inte kan, jag mår dåligt för att jag misslyckas på det enda jag är bra på. Att lyssna. Något som de flesta människor inte klarar nu för tiden. De går omkring i staden med sina väggar som skyddar en från att komma i kontakt med en människa. Det får man inte göra nu för tiden, det är förbjudet. Har ni någon gång prövat att prata med någon person på ta till exempel bussen? I de allra flesta fall tittar personen på en som om man vore inte riktigt frisk bara för man frågar om vad de tycker om vädret. De vill inte bli beblandade med andra människor. De har sitt eget liv och jag har mitt eget, det de inte förstår är att vi lever tillsammans och det kan man inte ändra på bara genom blickar. Det är nämligen det folk måste göra. Lära sig att vi är människor och vi är sårbara utan varandra. Helt ensam är ingen stark, inte ens den där hjälten i filmen du såg igår kunde klara sig igenom allt utan någon medhjälpare. Ingen klarar sig ensam.  Först när vi kan förstå det kan vi bli lyckliga och kunna leva tillsammans.

Jag ber om ursäkt ifall jag förolämpat någon med mitt inlägg, jag hoppas verkligen inte det.

Jag vill skrika, men jag vet inte varför. Får man det?

Jag gillar när mina dagar är trassliga. När allting känns lite halvt sådär obestämt och när man har målarfärg på fingrarna och inte riktigt vet varför fast man faktiskt målade för bara någon timme sedan och när man kan skratta åt alltmöjligt bara för att det är en härlig person man skrattar med.

En sak som är nästan ännu trevligare är att möta vänner som man inte sett på hur länge som helst, bara för att inse att dem är precis lika härliga, underbara, otroliga, fantastiska och roliga som dem var senaste gången ni träffades. Enda problemet är att det skär i hjärtat när dem åker hem och man oroar sig för hur lång tid det ska ta till nästa gång, för det verkar alltid komma något emellan.

Men vi hade roligt, Ester och jag. Kulturtanterna av vår generation. Det är trevligt att nostalgia med henne eller att dansa och sjunga till Roxie i min gång eller att göra isté med jättemycket karamellfärg i så tungan blir grön eller att skämta om konstiga saker eller att leka glamour eller att bara luta sig mot varandra och veta att vi alltid kommer ta emot varandra om vi trillar.

Det är trevligt att spendera dagarna med vänner och allt men jag oroar mig smått för att börja skolan igen. Det här är året då det gäller och jag dör lite av prestationsångest. Det är nu jag måste sätta alla MVG:n. Det är nu man ska ha kul för sen börjar gymnasiet och då blir det ännu mer plugg. Det är nu man ska åka på klassresa och ha så otroligt roligt och det är nu hela ens värld ska rubbas så man får utstå något innan man blir vuxen. Det är nu man ska naila alla nationella prov som hgrar där långt borta och det är i höst jag måste bli kär igen. Det är nu allt händer, pang bom bara. Ett år för tidigt.

Jag försöker att njuta av somrarna nu, så att jag känner mig nöjd när jag kommer tillbaka med skolan men jag är otroligt stressad innerst inne. Dagarna bara flyger iväg, vad hände med alla jag skulle träffa och allt jag skulle göra? Nej, tacka vet jag alla golden moments då man känner sig tidlös, oftast påverkade av vänner och familj. Det är dem som får mig att må bra och slappna av. Tack för det, alla.

Jag har kommit fram till att Isländska är ett sjukt vackert språk. Varför? Jo, tack vare ett band som heter Sigur Rós. Utan att skriva så mycket om dem så kan jag säga att de är ett post-rockband. Ett bra sådant. Deras låtar får man lätt på hjärnan, och de sövande rösterna är perfekt, och skulle inte kunna göras bättre än på Isländska (eller det där andra språket de sjunger på som jag glömt namnet på). Om jag kunde gråta till en låt så skulle det vara Saeglópur, bara för att allt med den är så perfekt. Så fulländat.  Kommer de någon gång till Sverige så måste jag ta och se dem, helt klart.

Att sysselsätta sig klockan ett på natten, om man bortser från bloggandet, har varit relativt enkelt. Har varit djup som fan så jag har gått runt i byn och funderat ut vilket ställe som är mest hemma för mig.  Jag håller mig inte till klichéerna och säga ”vid fotbollsplan” eller ”i stallet med en häst” eller något sådant, de har aldrig riktigt förstått vad hem är i så fall. Inget illa menat för de som velat svara så, jag låter de leva kvar i sina luftslott om de nu så gärna vill göra det, men tro inte att en annan är en idiot för att han svarar med hjärtat. Mitt favoritställe? Jo min skola.

Innan någon springer runt och kallar mig för ”jävla plugghäst” eller något åt det hållet vill jag förklara mig. Såklart jag inte pratar om högstadiet jag går på nu. En plats där jag lär mig om saker jag inte intresserar mig om och går i en klass jag inte umgås med någon i? Precis, det jag pratar om är min gamla skola. Eftersom jag växt upp i en by så har även skolan varit liten, och tur är det ,för jag tror helt ärligt att de är bättre än stora stadskolor. Visst, vi kanske inte hade de bästa böckerna eller bästa toaletterna, men vi hade en värme innanför klassrummen och korridorerna som man inte kan få på någon annan stans.  Jag är glad över att jag har kvar minnena där så jag kan leva med dem i resten av livet. Hur det var att nervöst börja skolan som en etta, höstdagarna när det var mörkt utomhus och man traskade hem samtidigt som man pratade om hur spännande det skulle vara att få göra läxan om någonting som är sedan länge glömt.

Men så måste det regna. Helt klart. När man precis upptäckt något fantastiskt kan inte solen skina, och det får inte heller åska, det måste vara fantastiskt underbart regn. På sätt och vis så kan jag tro att Saeglópur handlar om det. Att hitta hemmet för sig och sedan kunna leva där, även om det bara är i minnena.

Saeglópur, á lífi, Kominn heim

A lost seafarer, alive, has returned home

Om sjöfararen symboliserar en människa i regn, livet symboliserar att man fortfarande kan tänka, att man fortfarande lever, och att återkomsten hem betyder finnandet av gamla minnen (som blir till slut ens hem) hör man helt plötsligt på låten med andra öron. Det som tidigare varit perfekt blir nästan smärtsamt vackert, och det enda man kan göra är att lida då. Lida för allt man ändå glömt, lida för förändringarna som hänt sedan man senast varit hemma. Om ni nu ursäktar mig så ska jag väl passande till låtens klimax bege mig ut till mitt nyvunna hem och förlora mig i gamla minnen.

Vi har alla varit fascinerade av rymdens mysterium någongång, det är en sak som är säker. Jag kan slå vad om att det inte finns en människa som stått ute mitt i natten och tittat upp mot månen och önskat att vi fick vandra där uppe. Eller bara tittat mot stjärnorna en mörk natt. Jag känner inte en enda person som inte får något längtansfullt i blicken när man pratar om rymden.

Den första varelsen i rymden var Lajka, en rysk hund som blev uppskickad men tyvärr hade inte säkerhetsföreskrifterna fungerat så bra då hennes farkost brann upp i atmosfären. Sen började vi skicka upp människor och så fort man insåg att det fungerade började man längta efter att nå månen, detta lysande onåbara klot. Kapplöpningen mot klockan och mellan länderna startade.

Vinnaren blev Amerika som under 1960-talet skickade upp ”Buzz” Aldrin och Neil Armstrong. Detta innebär att det nu, någon gång under 2000-talet till 2010-talet har varit 40 år sedan månlandningen skedde. Den skapade historia, den händelsen. Frågan är dock om det verkligen var så, eller om månlandningen är en bluff?

Konspirationsteoretiker menar att videon från månladningen visar på att det bara är humbug. Slå upp den videon och klicka på play så är det inte så svårt att se vad som upprör folk: Amerikas flagga vajar.  Det borde inte vara möjligt på en plats där det inte finns något syre, alltså logiskt nog inga vindar heller. Andra menar att det är självklart att dem varit på månen. Vi har lyckas landa sonder på mars,varför skulle det vara omöjligt att någon landar på månen?

Min teori är att folk är rädda för att livets mysterier håller på att avslöjas och att det inte kommer finnas något kvar att lista ut. Vad fyller våra liv för mening om vi inte har några mysterier kvar att lista ut. Vad ska vi göra då, förutom att leva och sedan att dö? Vi behöver mysterier, så är det.

Men även om månens hemlighet är avslöjad finns det ännu väldigt, väldigt mycket kvar att lista ut. Ta tillexempel det om hur vi kom till. Låt mig visa ett av de vanligast förekommande exemplen som finns, nämligen det ur bibeln:

I begynnelsen skapade gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörkret var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade ”Varde ljus”; och det blev ljus.

I varje religion finns skapelsemyterna och vi har även det exempel som jag tror är vidast sprett, det om Big Bang, vilket är vetenskapsmännens motsvarighet till en skapelsemyt, för ingen vet säket. Även om vi någongång listar ut det så kommer det bara att avslöja ännu fler mysterium och fler och fler och ytterligare fler så ajg förstår inte riktigt vad alla är rädda för. Kanske är det även att lämna ut sig åt det okända, att det lever sitt eget liv, utan oss.. Kanske uppfyllde inte månen deras förhoppningar men jag tror bara att dem är rädda. För vad gör det för skillnad om videon faktiskt inte kommer från månen? Hellre fria än illa fäkta brukar ju det heta och det stämmer nog. Någongång kommer det ändå visa sig huruvida det var sant eller inte och när den dagen kommer är jag hellre en dumdristig knäppgök som gick på deras trick än en självutnämnd knäppgök som tvivlar på allt och alla. Folk är värda att tros.

(Till den som läser det här: Jag har absolut ingen koll på vad jag har skrivit, så det är antagligen osammanhängande och felaktigt men jag står för det. Anledningen till att det blev såhär ihophastat var att jag fick ett uppdrag av en av mina bästa vänner att skriva om månlandningen (som jag inte vet ett dugg om) i 200 tecken eller mer, på en halvtimme, utan att använda google, någon annan internetsida, uppslagsbok eller att fråga någon. Dessutom fick jag pluspoäng om jag använde bibeln. Det var enormt roligt )

Jag har varit med Carro. Hon är trevligt, trevligare, trevligast. Med henne kan jag prata om lite mycket eller bara spontansjunga av glädje i en tom lekpark samtidigt som man gungar fram och tillbaka och äter körsbär. Egentligen är jag jätterädd för att få körsbär på min sagoprinsessaklänning men det glömmer jag bort när jag väl är där med henne. Sånt gillas.

Förövrigt är mitt liv väldigt ointressant för tillfället. Visserligen, tycker man att kändisar är jättespännande såg vi några vi tror var Charlotte Perelli och Darin i det lokala köpcentrumet. Dem är inte dem första kändisar man kan se där (oj, skryt? Blä på mig) men det var lite ”wow, finns dem på riktigt?”- känsla över det hela. När jag var mindre trodde jag att Carola var påhittad. Det ni. När jag ändå berättar hur otroligt smart jag var kan jag säga att min favoritleksak var en gigantisk rosa boll. Som jag hade i munnen. Hela tiden. Ni kan ju tänka er hur fantastiskt intelligent jag såg ut.

På tal om ingenting lekte jag sanning och konka med Carro också, och vi diskuterade fenomenet killar och kom fram till att bara ett par av dem är okej, de allra flesta av dem som vi kände var skitstövlar. Det låter hemskt, men dem har gjort saker för att förtjäna titeln också. Sen pratade om tjejer och insåg att det finns många skitstövlar av den sorten också. Fy vad vi hatar egentligen… I alla fall så började jag tänka på vad det gulligaste en kille kan göra är och insåg att det är bara sådana där småsaker som gör mig glad.

• Det finns inget mysigare än att killen låter en ligga med huvudet i hans knä när man tittar på tv eller film och han smeker en lätt över håret, då vet man att han bryr sig om en trots att han egentligen är upptagen med annat.
• Något annat som är trevligt är om han kommer fram och tar en i handen. Det behöver inte ens vara för att han gillar en utan bara för att det är så otroligt trevligt att hålla hand med varandra, för det är det. Allra mysigast är det om man slipper ta initiativet själv utan om han bara kommer fram helt spontant och inte gör någon grej av det.
• Spontankramar. Need I say more?
• Det är trevligt om han lyssnar på vad man säger. Lyssnar på riktigt, inte är intresserad av det som rör sig tjugo meter bort. Speciellt om man är ledsen och han tröstar en och berättar hur fin man är. Komplimanger är alltid trevligt.
• När han visar att han bryr sig. Även om det bara är att han smsar då och då, ringer en eller kommer fram till en på stan för att prata i fem minuter kan det innebära att hela dagen är gjord för han brydde sig faktiskt.

Det krävs så lite, ändå gör det så mycket och sker alldeles för sällan. Jag ska börja göra sådana saker mot både killar och tjejer (utom möjligtvis hårgrejen, den är mer förknippad med kärlek för mig) för själva idén antar jag funkar åt båda hållen. Alla gillar när någon visar att man är viktig för den och det tar bara några minuter av ens dag för att göra någon annan lycklig. Sådant är trevligt.

Carro

”Våga vägra Jultomten!

[Upplyst1] en TREDJE antikrist!
[Upplyst1] Är det Saddam? Osama? Eller nån som inte trätt fram än? OoooeEEeooOoo.
[Upplyst1] (de första två var Napoleon och Hitler. Enligt Nostradamus.)
[Upplyst2] Jultomten kanske?
[Upplyst1] ja, Jultomten är en hal jävel!
[Tvivlare1] xD
[Upplyst1] med den där listna och allt
[Upplyst1] trying to control the world!
[Upplyst2] Jag vet
[Upplyst2] Det är värsta Schindlers list all over again
[Upplyst1] eller hur!
[Upplyst1] och det så klart, Santa om man byter plats på några bokstäver – SATAN!
[Upplyst1] GASP!
[Upplyst2] OoooeEEeooOoo
[Upplyst1] RENOUNCE SANTA!
[Upplyst1] Våga vägra Jultomten!
[Tvivlare1] haha x)
[Upplyst2] Inte undra på att barnen gråter och är rädda för tomten
[Upplyst1] Ångra era synder nu innan han kommer och knackar på dörren med sitt ”ho ho ho”
[Upplyst1] ”ho ho ho you’re going to HELL!”
[Upplyst1] och så försöker man smälla i småbarn att det är en snäll typ, men det är LÖGN! Barnen som gråter och är rädda har helt rätt för de kan genomskåda lögnen!
[Upplyst2] Reinkarnationer från tidigare liv helt klart, som kan känna på sig sådant
[Upplyst1] exakt, för de känner igen honom
[Tvivlare2] *fniss*
[Upplyst1] och för att deras oskyldiga sinnen inte har hunnit bli förvridna
[Upplyst1] och föräldrarna som intalar barnen att Jultomten är en kompis, det är för att de dyrkar hans ideologi, kommersialismen!
[Upplyst2] zomg
[Tvivlare1] x]
[Upplyst2] Akta dig för män i svarta rockar och solglasögon Upplyst1

Så nu vet ni! Jultomten är den tredje Antikrist som Nostradamus har förutspått! Våga vägra hans lockrop och löften om presenter om man varit ”snäll”! Det är en lögn! En LÖGN I tell you! Vilka avsäger sig Santa Satan och, eh, vandrar i ljuset istället? Eh? EH??”

Hämtat från Traxens blogg på:

http://zopheya.blogspot.com/2009/07/vaga-vagra-jultomten.html

Har smsat väldigt mycket med Vilma under det senaste dygnet, vilket resulterade i att jag känner mig själv väldigt dålig. Misstolka mig rätt nu,  men jag är bara fjorton, jag har inte livet planerat i en almanacka, utan mer små bitar av det på post-it lappar som dräller omkring över allt (eller nu för tiden så är det väl på mobilen) och skapar allmän oreda runt omkring mig. Sedan så är det ändå ingen bra idé att planera sitt liv, för på något sätt får en annan människa tag i kalendern och då står man själv mitt i New Yorks gator utan någon aning om vem eller vad man är. En människa är väl korrekt, men vad är en människa? Något som en gammal filosof hittade på för att ha ett bättre svar, och för att han skulle kunna sova om natten?

Jag tvivlar på att det skulle vara bättre att veta hur allting ska vara i sitt liv,  jag menar skulle jag veta hur allting kommer att bli i mitt liv så skulle det första jag gjorde vara att göra motsatsen av det. Det blir nämligen lätt så. Folk förutspår så mycket. Vädret, semestrar, dagar, relationer, vad de i själva verket skapar är ett luftslott som ingen orkar städa.

När jag ändå håller på att skriva fåniga liknelser kan ni lika gärna få en fånig bild på ett Eiffeltorn som brinner.

Paris is burning

Idag läster jag något vackert på Esters blogg. Hon hade skrivit ett jättevackert inlägg om mig och då insåg jag att vi berömmer våra vänner alldeles för lite. För jag måste säga att jag blev så enormt glad av det hon skrev och sprang runt hemma och hoppade. Att veta att folk får det intrycket av mig… Det är fint. Jag älsar dig Estersöt <3

Hon är minsann värd något lika fint tillbaka, även om hon bräcker mig i formulering och allting kanske det hintar lite om hur bra jag tycker om henne, men bara lite.

Det här är den mest fotogeniqua och kreativa människan jag känner. Just det här fotot togs en tidig morgon när ingen av oss hunnit göra oss iordning och hon hade ändå haft en dansshow kvällen innan, då borde man se förstörd ut. Men nej då, hon lyckas till och med se snygg ut i ”Dödfisk”-posen som orsakades av att hon inte visste att den tog kort. Jag har aldrig heller mött en mer driven person. Emellan dansshower, träningar, teater, skola, stora drömmar och cello bollar hon kompisar, familj och diverse projekt och sköter allt superbt. Vi träffades första gången på kamratpostens redaktion för att intervjuas om Online, hennes webtidning som var hennes stora projekt då. Jag och den andra tjejen som kom dit var bara reportrar och då måste jag säga att hon var min idol. Hon såg så otroligt häftig ut i palestinasjal och med håret uppsatt och såg så världsvan ut. Hennes ideér för Online var otroligt inspirerande och hon var nog den som var minst blyg av oss alla. När hon sedan störtade iväg från intervjun med sin pappa var det för att hon skulle på danskurs, inte en chans i världshistorien att hon skulle ta det lugnt. Hon frågar alltid hur det är med mig och alla och det är väldigt sällan hon inte verkar uppriktigt intresserad. Det finns ingen människa (ja, faktiskt ingen) som är bättre på att muntra upp mig, för om jag har en dålig dag och bara ser henne som ett yrväder komma emot mig med sitt fina röda hår så blir jag glad igen. Dessutom verkar hon aldrig bli trött och det är fint att stå med henne mitt i natten och vråla eller att viska hemligheter och ligga huvud mot huvud i hennes soffa. Hon heter Ester och är döpt efter en otroligt cool person tydligen,  finns inte ett bättre namn för faktum är att hon måste vara ännu cooolare. Dessutom kommer hon uträtta stordåd i framtiden, jag bara vet det. Hon ger dem finaste, mest genomtänmkta presenterna för att hon lyssnar på en och sedan ger hon en något helt oväntat men fantastsikt fint. Hon har både fått talets, ideérnas, skrivandets, musikens och dansens gåva. Trots att vi bara träffades för två år sedan i höst har jag hunnit med mycket roligt med denna fina sak och vi har hela livet framför oss, eller hur? Det finns väldigt mycket mer att säga om denna underbara peron och hon vet hur mycket jag tycker om henne, skulle jag fortsätta skulle det här inlägget bli en mil långt.. Du är bäst. <3

Love-ology, love-ology, I’m sorry-ology, forgive me-ology, love-ology, love-ology, I’m sorry-ology, forgive me-ology, love-ology, Love-ology.

Om någon undrar vart den textraden kommer ifrån så kan jag säga att den kommer från Regina Spektors låt Loveology, som är en utav hennes unreleased demo-mästerverk. Tipsar verkligen om hennes tidigare demolåtar, då de verkligen är fantastiska låtarsom verkligen är konstverk ännågot man lyssnar på.

Jag tältade igår natt och är som man brukar vara sådär *bytalåt* jag vill inte säga ordet flummigt för det överanvänds av människor som uppenbarligen inte vet vad det betyder. Vi passade faktiskt på att ringa någon UNFare klockan tio över tre, namnet har jag tyvärr glömt, men ändå.  Det är lite synd att man måste må konstigt efter man sovit lite, det gör en bara irriterad och inte alls särskilt poetisk av sig (vilket får mig att tänka på det horribla faktum: jag har inte skrivit något, eller fotat något på en smärre evighet) fast jag ska försöka lösa det nu, huruvida det går får ni reda på senare. *bytalåt*

Jag gillar att byta låtarinnan jag lyssnat klart på dem. Helt ärligt, jag tycker att intron och outron är väldigt överskattade. På tal om låtar så borde jag och Emma spela in senaste Wrocklåten vi skrev. Den är ju väldigt fin och allting (med en mycket fungerande takt denna gång, woho!). Vi förbättras med tiden, om man jämför elementsången med Usch-Ulla så är ju Usch-Ulla en toplåt eller vad man ska skriva. Bah, jag orkar inte skriva något vettigt när jag knappt orkar hålla upp ögonen…

Jag känner mig som Ugglan Hedvig (i ABC) med mina nya glasögon.